Bearbetning

Och helt plötsligt inser jag varför stödsamtalet efter en dramatisk förlossningsupplevelse ligger efter två månader, och inte direkt efteråt...

Jag hoppas jag inte skrämde bort någon, bara dom som vill pussas..

Beskyddarinstinkt, ego, pjoskig eller ha-galen?

Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så här förrän jag fått barn. Det är självklart olika hur man känner, men efter födseln av honom, som var väldigt krävande i sig, följt av all upprymdhet och alla hormoner som gör känslorna starka, så reagerar jag såhär.
Jag kan inte förklara varför jag känner som jag känner men faktum är att det är så jag känner, sen reagerar alla inte likadant.

Det här mammaskapet har väckt känslor i mig som jag inte visste att jag kunde känna.
Jag har känt mig fånig och orolig och inte givit utryck för dessa. Jag har varit rädd att folk ska tycka att jag är fjantig och överbeskyddande (för det vill man ju inte vara..).
Men nu vet jag att jag inte är ensam att känna så här och att känslorna är fullt naturliga för en nybliven mamma. Har man dessutom gått igenom det jag gått igenom kanske man kan tänka sig att de späs på en del..

Jag har världens vackraste barn och jag vill visa honom för hela världen, jag vill att alla ska älska honom och knyta an till honom… MEN.. var sak har sin tid!
Just nu känner jag bara: RÖR INTE MIN BÄBIS! Faktum är att jag faktiskt mår riktigt dåligt av bara tanken, nästan som panikångest! Men jag har bitit ihop, svalt tårarna för så ska man ju inte känna..

Min teori är att det började med graviditeten och en allt mer växande mage. Folk verkar tro att man blir allmän egendom bara för att man har ett barn i magen. Helt okända människor kan helt plötsligt få för sig att ta på magen i tid och otid.
Sen kommer barnet..och man ska amma. Då blir tydligen ens bröst allmän egendom också.

Och sen har vi det värsta..Barnet är tydligen också allmän egendom!!

Jag har aldrig fattat varför man vill bära eller ta på ett okänt barn?! Folk kanske tror att dom är snälla eller nått. Fast jag minns att jag själv, när jag har träffat på kompisar som just fått barn har jag känt mig tvingad att titta ner i vagnen och utbrista - Åhh va fin han är. Det har känts som mammorna vill få det bekräftat på nått sätt. Och javisst, det vill man ju också, men man vill inte att någon ska dyka ner i vagnen eller ännu värre TA på barnet. Det är lite kluvet det där.
Herregud, tänk om dom kände så här! Tänk om dom kände som jag känner nu? I så fall, förlåt!

För mig är det inte ok att man tar på mitt barn utan att fråga först, och då ska man ha tvättat händerna! Man får definitivt inte pussa honom!
Det känns lite som att han blir tagen för en sak eller någon ny produkt som ska lanseras och ämnas åt vem som helst..men han är en människa med integritet och behöver få vänja sig vid livet, bara några veckor gammal! Han skulle fortfarande ligga i min mage!

Okända människor som dyker ner i vagnen, hur hanterar man dom?
Jag har beställt en knapp som jag ska ha på vagnen som säger: LÅT MIG VARA! Överdrivet? Det verkar inte så..

Jag har några teorier varför jag känner så här. Det första är att jag faktiskt tror att det är helt naturlig i början (han är ju bara några veckor), men sedan tror jag helt klart att jag påverkats av att han kom som han kom.
Jag var inte beredd.
Jag trodde han var död i min mage.
Dom tog honom från mig, det första dom gjorde. Kanske är det så att när man får en jobbig start där man inte får barnet på bröstet direkt så "tror" att man blivit berövad sitt barn och när man väl får tillbaks det så blir det extra svårt att släppa det.

Känslan blir värre när man inte blir tagen på allvar och får kommentarer som
"-det dör dom inte av, lite skit..rensar magen"
"-Barn ska härdas..” .
NEJ Mitt barn ska inte härdas NU! Det kommer att finnas tid för det.. Han är bara 5 veckor!
Som nybliven mamma måste man bli tagen på allvar.

Jag tror att grejen är att man måste känna av lyhördhet hos omgivningen för att det skall kännas bekvämt att släppa totalkontrollen. När lyhördheten inte finns är det bara läskigt och obehagligt och integritetskränkande om någon ger sig på att gosa eller bära.

Jag vet att det här kanske verkar konstigt men mina hormoner och andra faktorer (?) har väckt någon slags beskyddarinstinkt i mig som jag inte riktigt styr över. Det kommer att gå över efter några månader, har jag hört.
Och till dess.
Nej, det är inte ok att låna min bäbis utan att fråga, det är inte ok att klappa honom utan att fråga. Egentligen är det väl inget konstigt? Det är ju ingen vettig människa som skulle klappa en okänd hund utan att fråga eller låna ut sin bil till vem som helst.

Jag vill bara ge en trygghet till min nyfödda son och själv landa i min nya roll i lugn och ro.

Jaha..nu når väl inte det här fram till rätt folk ändå, men jag fick åtminstonne skriva av mig lite.

Å nej va jobbigt

Navelfobikern i mig vill krypa ur skinnet. Mamman i mig vill fixa det till rätta.

Varför ska mitt barn få navelbråck?

Mamma-barn-aktiviteter

Idag har jag gjort som alla andra mammor i området - Picknickat vid den lokala parkleken.

Och hör och häpna, det var inte så farligt trots att det kryllande av barn och barnvagnar.

Nu bor ju jag vid en otroligt fin parklek i och för sig, med massor av leksaker, stora grönområden, servering och toalett. Dom har till och med lite djur, som höns och kaniner.

Vi träffade på en pappa och hans två små barn. Pappan som åkt pendeltåg från Nynäshamn för att få komma dit, fick mig att inse att jag bor ändå rätt bra faktiskt.

Sommardag

Igår var det sommar!

Vi utnyttjade den som riktiga Stockholmare, vilket innebär bl.a en strapats på Djurgården.

Båten från slussen förstås,

lunch vid Djurgårdsbron, promenad till Rosendals trädgård med tillhörande fika och siesta i äppellunden och efter en långpromenad blev det middag på en av Söders köttrestauranger.

Det enda dåliga med dagen var att vi gick kanske för långt för mig. Och som vanligt märker jag inte det förrän det är för sent, och värker rejält i magen.

En annan sak jag märkt också är att man känner sig väldigt utsatt med en bäbis i släptåg.

Alltså, rädd för hundar, fyllisar och andra psykopater som härjar runt på gatorna. Obehagligt!

Favoritplats 2

Det funkade med bäbis här också, fast det var lite halvknöligt måste jag erkänna.
Det hade aldrig gått utan stark bärhjälp.

Japp, allt dom säger är sant!

Jag har ju haft vissa tveksamheter runt barn. Att jag någon gång ville ha barn visste jag, men jag har haft tveksamheter kring vad jag egentligen skulle tycka om det.
Alltså jag gillar ju inte ens barn. Snoriga barn, tjatiga barn, geggiga barn, blöjbyten, spyor, skrik. Framförallt barn som som gör att man inte kan leva som man vill, göra vad man vill göra.

Bäbisar har alltid varit för mig, bäbisar. Alltså, alla bäbis ser ut som … bäbisar. Jag har liksom aldrig tyckt det varit kul med bäbisar, och aldrig dykt ner i någon annans barnvagn och utbrustit – åhhh får jag hålla!
Självklart tror / (hoppas) man ju att man inte ska känna så om din egen bäbis.
Och Phuuu det gör man inte heller!

Min bäbis är en helt fantastisk och speciell person. Allteftersom jag lär känna honom inser jag hur perfekt han är. Han är det vackraste som finns! Jag tycker t.o.m att det är toppen att byta bajsblöjor (nja..).
Han kommer förmodligen att gå mig på nerverna i framtiden, men det gör han inte just nu. Just nu känner jag bara honom..Synkronisering!

Ja, jag vet. Det är grymt trist när mammor inte kan prata om annat än sina bäbisar.
Jag brukar iallafall tycka det. Dessutom hade jag lovat mig själv, dyrt och heligt att aldrig bli så. L skrattade åt mig igår och sa: - Om du kunde höra dig säga detta för två månader sen, skulle du inte tro det.. när jag frågade igen om han hade bajsat.

Men nu förstår jag faktiskt inte hur nyblivna mammor kan prata om annat än sina bäbisar. Faktum är att jag tycker att man inte kan vara riktigt frisk om man inte gör det!
Jag behöver göra det. Jag måste göra det.
Kanske för att det är så stort för mig att få barn, eller kanske för att det är svårt för mig att förstå. Terapi.

När han kom, hade jag kommit så långt i graviditeten att jag nästan kunde säga:
- Jag ska bli mamma. Jag var inte riktigt beredd att säga:
- Jag är mamma.

DN

Ja just de.. Imorgon kommer jag och L att figurera i DN, om någon är nyfiken.

Min bäbis - En gigant

Min bäbis är numera en riktig bäbis, dvs. han kan ställa sig i kategorin fullgångna bäbisar.
Han är nu fullgångna 38 veckor och har sin beräknade förlossningsdag om 2 veckor.

Idag är det exakt 1 månad sedan han föddes (säger man så också när han blev utopererad??)
Eller hur ska man tänka egentligen.. får han två födelsedagar kanske? En när han togs ur, och en när han skulle tas ur?
Bäbisen växer så det knakar också! Han har passerat 3 kg sträcket och går upp nästan 500 gram i veckan.
Jag har såklart räknat ut vad han skulle vägt om han kommit när han skulle, så att säga. Straxt över 4 kg!! Det hade jag ju aldrig kunnat klämma ut, så det hade förmodligen blivit kejsarsnitt ändå.

Nu när allt gått så bra som det har, kan jag konstatera att det har massor av fördelar (och nackdelar förstås, men dom skiter jag i) att föda för tidigt.
Fördel nr 1 är så klart att jag kommer att hinna läka ihop innan badsäsongen börjar.
Enligt tradition brukar jag i och för sig bada innan 1 Maj, och det får jag väl ge avkall på. Men innan det blir riktigt varm kommer jag få bada, hoppas jag.

560 kronor

För 560 kronor kan man:

- köpa 3 kassar mat från City Gross
eller
- 2 matpåsar från konsum
eller
- åka nästan en hel månad kommunala medel i Stockholms län
eller
- om man har jättetur hitta ett par märkesjeans på rea.


För 560 kronor kan man också få:

- en omfattande akut bukoperation
och
- mängder av morfin och andra mediciner
och
- omvårdnad och tillsyn i 7 dagar
och
- helpension i 7 dagar inklusive kläder och sängkläder
och
-psykhjälp..

"Kostnadsfritt" ingick även också:

- att rädda livet på en bäbis
och
- mängder av dyr medicin och utrustning för bäbisen
och
- massor av personal för tillsyn, omvårdnad och övervakning för bäbisen
och
- helpension i 16 dagar för bäbisen inklusive kläder och tillbehör
och
- logi för föräldrarna i 7 dagar
och
- medicinsk expertis

Man kan säga att jag gjort skäl för skattepengarna!

Men visst.. privatisera sjukvården..gör det..det blir nog bra...kanske..eller...??

Fantasilös

Jag läser "Vänta barn"- boken, som man får från mödravårdscentralen när man är gravid.
Jag vet att jag förmodligen borde läst den lite tidigare, men det hanns ju inte riktigt med.

Hur som helst, i boken finns det också lite "instruktioner" för hur man ska göra och så med barnet när det väl kommer. Ett tips var bland annat att hela tiden prata med barnet.
Men det faller sig inte helt naturligt för mig.
Vad ska man säga?
Det ända jag kan komma på är heeej, och det utökar ju knappast barnets ordförråd.

Abstinensbesvär

Jag har inte helt avvant mig från vågproceduren från sjukhuset.

Kolik?

Ja, det verkar så.

Inte för att han skriker hejdlöst (än..ta i trä), utan för att han i princip inte gör annat än att "trycka", stöna och stonka på sin vakna tid, och även när han sover.
Det ser verkligen inte skönt ut, och det verkar göra ont. Min icke mjölkkonsumtion verkar inte heller hjälpa. Suck.

Bäbisen ser konstig ut också. Han börjar se mer och mer ut som en bäbis allt eftersom babyhullet ökar. Nu har han snudd på bulldogkinder. Dessutom har dom där hormonprickarna (hoppas jag att det är...?) expanderat över hela kroppen och med en sådan täthet att det ser ut som han har mässlingen. Om man sedan lägger på hur röd han blir när han "tar i" skulle man kunna tro att jag söp till rejält innan amningen..

Första skärgårdsdagen

Besök på favoritklippan på Gålö.



Det funkade med bäbis också. Fast stark bärhjälp rekommenderas.

Förvirrande klimat

Långpromenad

Jag är gräsänkling i helgen så min mor fick assistera mig ned för trapporna istället.
Sen gick vi på promenad, långpromenad. 13:30 gick vi och kom hem vid 18:30 tiden.

På dom 5 timmarna hann vi till Vinterviken och åt en macka och sen hem igen. Det var ju inte direkt någon powerwalk så här i relativt nyopererat tillstånd...och i efterhand känner jag att jag borde nöjt mig med max ditpromenaden.

Jag hade berättat för henne om helikopterljudet och paddorna, så vi gick förbi där också.
Väl framme studerade vi dom ett tag, och sen säger jag:
- Hör du?
- Vadå?
- ...eh ja helikopterljudet från paddorna!
- Näe...
- Mäh!
- Jaha ..men.. näe det är inte dom, det är ju en motorcykel

..............

Mjölkfri

För att lillgrabben ska slippa spänna kroppen i en båge och bli alldeles röd 10 timmar om dagen har BVC nu tipsat om att jag ska testa två veckor utan mjölkprodukter och se om det blir bättre.
Inte laktosfria produkter utan helt fri från komjölk.
Jag har genomlidigt två dagar utan mjölk i kaffet, chocklad, smör, grädde och det värsta..glass!

Lite kluvet det där.. OM det funkar betyder det en (jobbig) glassfri sommar - suck.. men å andra sidan hoppas jag att det funkar så han ska slippa de där. Det ser verkligen jobbigt ut.

Fiffigt!!

Dyrt men ett absolut måste om man ska kunna ta ut soporna när man är ensam med en bäbis hemma.


Var är bäbisen?





Biggabooo

1:a soldagen

Idag tog vi oss ut ur lägenheten. Fantastiskt!

Han måste lära sig att sola är viktigt

Frankensteins dotter?

VARNING FÖR KÄNSLIGA

Kroppens läkningsförmåga är väl ändå rätt fantastisk!

Men det är klart..har man dessutom plockat ut gallblåsan blir man ju lite randig.

Två flugor i en smäll

En av dagstidningarna har sökt mig några veckor för en intevju om mig, priset och exjobbet. Idag skulle vi träffas.
Imorse lyssnade också L av sin jobbmobil och hör och häpna. Samma journalist hade också sökt honom för kommentarer om hans arbete.

Hon ringde på i morse och vi satte oss på balkongen. L kom ut från tvättrummet och hälsade med:
- ja just de, du hade sökt mig också va?

Döm hennes förvåning.. haha. Det var kul. Hon jobbade effektivt i förmiddags.

Namn

Alltså, det här med namn börjar bli riktigt jobbigt faktiskt! Han fyller tre veckor i dag och jag är fortfarande inte säker. Det underlättar ju inte direkt heller när man som föräldrar inte är ett dugg överens.. Det kanske finns ett namn, men ingen av oss känner att det är 100, bara halvok.
Hur gör folk?

Jag hade en katt förrut. Jag kunde inte komma på vad han skulle heta heller. Tillslut var det någon annan som döpte honom. Men inte använde jag det namnet, jag kallade honom bara för katten.

Det här är inte bra alltså! Speciellt som jag just nu kallar honom bäbisen. Det passar sig nog inte om något år..

Parningstid i Solbergaskogen

För något år sedan promenerade jag och min kompis Josefin genom Solberga träskområde då vi blev attakerade av mygg samtidigt som vi klev ihjäl säkert 100 minipaddor som precis kravlat sig upp ur träsket.

Efter dagens promenad kan jag konstatera att det kommer att bli invasion igen!

L säger: - Men jäklar vad dom låter!

Jag hör så klart ingen ting för den jäkla helikoptern som surrar ovanför, och undrar hur det låter.

- Som en motorkross typ, säger han.

- Näe vadå det är ju en helikopter säger jag och tittar upp i den tomma himlen.

Jaha ja, så låter dom alltså.

Förövrigt banar jag väg som naturfotograf. Eller kanske inte, det har jag nog inte tålamod för.

Ommöblering igen..

Jag blev inte helt nöjd efter första ommöbleringen så vi var tvungna att göra om.

Nu har vi flyttat på i princip alla möbler och dessutom stoppat in en till, och hör och häpna.. det blev mer utrymme (?).
Efter att ha bott i samma möblemang i över 10 år kände jag mig lätt förvirrad när jag vaknade och fann hela hemmet spegelvänt.

Presenter

En annan bra sak med att komma hem, var att upptäcka att det hade kommit presenter till honom i brevlådan och blommor till mig. Tack!!

Jag hade hunnit handlat lite kläder till honom, men inte tillräckligt och definitivt inte så små.
Han drar väl 48-50 nu och drunknar i de flesta kläder jag hade. Det känns iallafall som att jag har det mest akuta nu. Fast de är klart, ska han fortsätta att spy såhär..

ljud och andra kroppsfunktioner?

Min bäbis låter väldigt mycket. Asså han skriker inte, utan snarare grymtar, knorrar, stonkar, piper och har sig. Sen spänner han hela kroppen i en båge och blir alldeles röd.
Oroliga mamman tror att han ska explodera, men coola pappan säger att han släpper vind.
Men kan man göra det 10 timmar om dygnet?



Han har börjat spy också. På sjukhuset fick han en doserad mängd mat, men nu äter han ju direkt ur mig vilket gör att han förmodligen får i sig för mycket, eller i allafall i för snabb takt.
Jag anar detta eftersom det kändes som mitt bröst skulle explodera här om dagen. När jag försökte amma honom i bilen hann både han, jag och instrumentpanelen bli helt dyngsura innan han fick maten i mun.


Vi har efter två dygn av intensivt rensande och ommöblerande skapat lite fler ytor för nya grejer. Minsta lilla utrymme är dock fullt och inte en enda till grej får plats nu. När jag hade fått det mesta på sin plats stod jag kvar med en ljusstake i handen, den rymdes ingenstanns.

Barnvagnen är jag helt plötsligt rätt nöjd med (om någonannan bär ner den..). Kan bero på att den var lättare att styra utomhus än i min lilla hall.

Hemma

Jo vi är hemma nu.
Inte för att ni kanske kommer att märka någon skillnad första tiden eftersom vi iallafall inte kan ta emot besök än.

Det känns bra men också konstigt. Jag lämnade sjukhuset med en dubbel känsla. Dels en glädje för att få komma hem till sina egna saker men också med en klump i halsen.
Ren separationsångest antar jag. Jag gick fyra varv i korridorerna för att se ifall det ändå inte var någon fler att säga hejdå till..grät gjorde jag också förstås. Speciellt när doktorn sa: -tack för lånet, och syftade på lillfisen.

Jag behövde verkligen de två veckorna på sjukhuset iallafall. Fick landa lite liksom, och känna mig lite mer trygg. Tror jag iallafall, men det är fortfarande helt overkligt.

När vi väl kom hem, la vi bäbben i sängen och började packa upp. Då och då grymtade han, vilket var bra, annars hade jag nog glömt bort honom. Jättemärkligt att komma hem. Det kändes precis som inget hade hänt (?).

Iallafall här finnns det massor att göra! Jag lämnade ju hemmet i kaos och ingenting iordning. Nu har ju Öregrundaren verkligen kämpat och fått det jättefint, men det krävs fortfarande en massa jobb för att få tre personer att få plats på 44 kvd.

Det är inte lika bekvämt hemma som på sjukhuset. Där var det bara att trycka på en knapp så fick man hjälp, och spydde någon på handduken slängde man den bara i tvätten, blöjorna var gratis och sjukhustrosor bekväma.

Jag behöver en tvättmaskin.

Hemgång

Doktorn har sagt att vi ska få åka hem. Det ska samtidigt bli jätteskönt att bo bland sina egna saker, men också läskigt att man inte längre kan trycka på en knapp för att få hjälp.

Separationsångest har jag så klart också.. från de andra här och från alla "bra-att-ha-baby-grejer". Jag har försökt köpa med mig alla "bra-grejer" hem, men dom var inte till salu.

Sen skulle det vara skönt att bo på nedre botten eftersom jag inte får lyfta mer än honom i 6 veckor till. Jag fattar faktiskt inte hur det ska gå.

En större lägenhet vore ju också trevligt. Men men så är det ju inte, och just nu orkar jag inte ta itu med det.

vårt rum

Relaxad?

Jag tror att den värsta chocken har släppt nu. Jag börjar känna mig lite mer avslappnad och har kommit ur min bubbla litegrann. Fram tills för några dagar sedan har jag varit helt inne i mig själv och min värld.
Jag har bara varit inne på vårt rum, vilat, ammat, läkt och pysslat. Men för några dagar sedan har det sociala behovet kommit igen.

De föräldrar som hade sitt barn på intensiven samtidigt som jag, har jag ju haft kontakt med.
Men man har varit rätt reserverad och inte velat tränga sig på, fråga frågor eller titta på andras barn. Men nu har det släppt och vi sitter i köket och diskuterar och jämför.
Det är jätteskönt att veta att de andra också grät hejdlöst första veckan, varit i chocktillstånd, att de är oroliga. Vi diskuterar hur man ska tänka runt ett för tidigt fött barn, vi jämför våra snitt och hur mycket mjölk man kan pumpa ur.
Vi har vant oss med våra små barn och tycker att fullgånga bäbisar är groteska haha.
I och för sig tycker de att min baby är på gränsen till groteskt stor. Och det är han..jämfört med de andra här.

Idag har han återfått födelsevikten och lite till, så han väger 2355 gram. Dom andra ligger på runt 1500 kanske, men då är dom yngre eller sjuka.
Igår fyllde min son två veckor och i morgon är han fullgånga 36 veckor.

Om fyra veckor ska han födas.

Permission

Igår fick vi permis från sjukhuset i några timmar. Det var märkligt att kliva utanför sjukhusdörrarna som jag varit innanför i 13 dagar nu.
Vi hann hem på en snabbvisit och fick se barnvagnen som jag trodde jag ville ha... men så där i hemmiljö var den inte alls bra!
Nu har jag barnvagnsångest! Det är för tung, otymplig, svår att köra, för hög och ligginsatsen är för liten för en bäbis som gillar och ligga på sidan och flaxa med benen.

Fan fan fan

Då har man blivit lite av en rikskändis då..

Meddelande till världen utanför

Först måste jag säga tack för alla kommentarer och gratulationer! Jättekul att läsa!


Det är lite hektiskt här.. eller har varit snarare. Nu har jag fått assistans av sonens pappa så det är lite lugnare.

Innan han kom så har jag haft "ledigt" 45 minuter-1 timme var 3:e timme. Då får man prioritera vad man ska göra leta en dator, ringa försäkringskassan, ringa jobbet, ringa föräldrarna, kompisarna, sonen pappa eller äta eller...sova.

Jag försökte göra allt ett tag, men bröt ihop och fick samtala med kuratorn.
Mjölkproduktionen fungerade inte heller som den skulle, så jag fick order att ta det lugnt.

Så då sov jag.


Orolig är jag också. För allt! Framförallt bakterier! Jag kanske hade blivit lika orolig om jag fått ett "färdigt" barn, men jag tror att jag nog är extra orolig pga. omständigheterna. Han får ju inte bli sjuk.
Alla som befinner sig på den slutna avdelning vi nu bor på, "spritar" händerna så fort de tagit på något. Jag gör lika dant som alla andra. Jag ska köpa med mig massa spritmedel hem!

Lite trist att man fått något som man vill hela världen ska få se. Men så måste man isolera sig. Även när jag kommer hem ska jag hålla han borta från folk.

Eftersom jag inte får lyfta annat än min sons kroppsvikt under 4-8 veckor, och bor tre trappor upp utan hiss.. vet jag faktiskt inte hur det ska gå. Räknar med lite hjälp hära..


Hur som helst. Lill killen blev för tre dagar sedan utskriven från intensiven och flyttad till ett mindre lättövervakat rum. Alla slangar är borta! Bara sonden finns kvar. Han ligger i en vanlig säng nu, och den ända övervakning han har är ett andningslarm (och mig..). I förrgår fick jag och L flytta upp på hans avdelning och han får bo med oss! Underbart och skitläskigt.
Framförallt eftersom jag glömmer honom hela tiden... jag går iväg hit och dit och glömmer att ta med honom. Det är förmodligen inte så bra..

Jag tror inte jag fattat än. Allt är så jäkla overkligt.



Han är jättesnäll och är bara arg när han får bada. Eftersom han legat i "säte" är hans ben lite ostabila än.. Inte har han sagt vad han heter heller. Jag kallar honom för "fisen", det är väldigt passande eftersom han bajsar hela tiden, men kanske inte så schysst...