Japp, allt dom säger är sant!

Jag har ju haft vissa tveksamheter runt barn. Att jag någon gång ville ha barn visste jag, men jag har haft tveksamheter kring vad jag egentligen skulle tycka om det.
Alltså jag gillar ju inte ens barn. Snoriga barn, tjatiga barn, geggiga barn, blöjbyten, spyor, skrik. Framförallt barn som som gör att man inte kan leva som man vill, göra vad man vill göra.

Bäbisar har alltid varit för mig, bäbisar. Alltså, alla bäbis ser ut som … bäbisar. Jag har liksom aldrig tyckt det varit kul med bäbisar, och aldrig dykt ner i någon annans barnvagn och utbrustit – åhhh får jag hålla!
Självklart tror / (hoppas) man ju att man inte ska känna så om din egen bäbis.
Och Phuuu det gör man inte heller!

Min bäbis är en helt fantastisk och speciell person. Allteftersom jag lär känna honom inser jag hur perfekt han är. Han är det vackraste som finns! Jag tycker t.o.m att det är toppen att byta bajsblöjor (nja..).
Han kommer förmodligen att gå mig på nerverna i framtiden, men det gör han inte just nu. Just nu känner jag bara honom..Synkronisering!

Ja, jag vet. Det är grymt trist när mammor inte kan prata om annat än sina bäbisar.
Jag brukar iallafall tycka det. Dessutom hade jag lovat mig själv, dyrt och heligt att aldrig bli så. L skrattade åt mig igår och sa: - Om du kunde höra dig säga detta för två månader sen, skulle du inte tro det.. när jag frågade igen om han hade bajsat.

Men nu förstår jag faktiskt inte hur nyblivna mammor kan prata om annat än sina bäbisar. Faktum är att jag tycker att man inte kan vara riktigt frisk om man inte gör det!
Jag behöver göra det. Jag måste göra det.
Kanske för att det är så stort för mig att få barn, eller kanske för att det är svårt för mig att förstå. Terapi.

När han kom, hade jag kommit så långt i graviditeten att jag nästan kunde säga:
- Jag ska bli mamma. Jag var inte riktigt beredd att säga:
- Jag är mamma.