Beskyddarinstinkt, ego, pjoskig eller ha-galen?

Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så här förrän jag fått barn. Det är självklart olika hur man känner, men efter födseln av honom, som var väldigt krävande i sig, följt av all upprymdhet och alla hormoner som gör känslorna starka, så reagerar jag såhär.
Jag kan inte förklara varför jag känner som jag känner men faktum är att det är så jag känner, sen reagerar alla inte likadant.

Det här mammaskapet har väckt känslor i mig som jag inte visste att jag kunde känna.
Jag har känt mig fånig och orolig och inte givit utryck för dessa. Jag har varit rädd att folk ska tycka att jag är fjantig och överbeskyddande (för det vill man ju inte vara..).
Men nu vet jag att jag inte är ensam att känna så här och att känslorna är fullt naturliga för en nybliven mamma. Har man dessutom gått igenom det jag gått igenom kanske man kan tänka sig att de späs på en del..

Jag har världens vackraste barn och jag vill visa honom för hela världen, jag vill att alla ska älska honom och knyta an till honom… MEN.. var sak har sin tid!
Just nu känner jag bara: RÖR INTE MIN BÄBIS! Faktum är att jag faktiskt mår riktigt dåligt av bara tanken, nästan som panikångest! Men jag har bitit ihop, svalt tårarna för så ska man ju inte känna..

Min teori är att det började med graviditeten och en allt mer växande mage. Folk verkar tro att man blir allmän egendom bara för att man har ett barn i magen. Helt okända människor kan helt plötsligt få för sig att ta på magen i tid och otid.
Sen kommer barnet..och man ska amma. Då blir tydligen ens bröst allmän egendom också.

Och sen har vi det värsta..Barnet är tydligen också allmän egendom!!

Jag har aldrig fattat varför man vill bära eller ta på ett okänt barn?! Folk kanske tror att dom är snälla eller nått. Fast jag minns att jag själv, när jag har träffat på kompisar som just fått barn har jag känt mig tvingad att titta ner i vagnen och utbrista - Åhh va fin han är. Det har känts som mammorna vill få det bekräftat på nått sätt. Och javisst, det vill man ju också, men man vill inte att någon ska dyka ner i vagnen eller ännu värre TA på barnet. Det är lite kluvet det där.
Herregud, tänk om dom kände så här! Tänk om dom kände som jag känner nu? I så fall, förlåt!

För mig är det inte ok att man tar på mitt barn utan att fråga först, och då ska man ha tvättat händerna! Man får definitivt inte pussa honom!
Det känns lite som att han blir tagen för en sak eller någon ny produkt som ska lanseras och ämnas åt vem som helst..men han är en människa med integritet och behöver få vänja sig vid livet, bara några veckor gammal! Han skulle fortfarande ligga i min mage!

Okända människor som dyker ner i vagnen, hur hanterar man dom?
Jag har beställt en knapp som jag ska ha på vagnen som säger: LÅT MIG VARA! Överdrivet? Det verkar inte så..

Jag har några teorier varför jag känner så här. Det första är att jag faktiskt tror att det är helt naturlig i början (han är ju bara några veckor), men sedan tror jag helt klart att jag påverkats av att han kom som han kom.
Jag var inte beredd.
Jag trodde han var död i min mage.
Dom tog honom från mig, det första dom gjorde. Kanske är det så att när man får en jobbig start där man inte får barnet på bröstet direkt så "tror" att man blivit berövad sitt barn och när man väl får tillbaks det så blir det extra svårt att släppa det.

Känslan blir värre när man inte blir tagen på allvar och får kommentarer som
"-det dör dom inte av, lite skit..rensar magen"
"-Barn ska härdas..” .
NEJ Mitt barn ska inte härdas NU! Det kommer att finnas tid för det.. Han är bara 5 veckor!
Som nybliven mamma måste man bli tagen på allvar.

Jag tror att grejen är att man måste känna av lyhördhet hos omgivningen för att det skall kännas bekvämt att släppa totalkontrollen. När lyhördheten inte finns är det bara läskigt och obehagligt och integritetskränkande om någon ger sig på att gosa eller bära.

Jag vet att det här kanske verkar konstigt men mina hormoner och andra faktorer (?) har väckt någon slags beskyddarinstinkt i mig som jag inte riktigt styr över. Det kommer att gå över efter några månader, har jag hört.
Och till dess.
Nej, det är inte ok att låna min bäbis utan att fråga, det är inte ok att klappa honom utan att fråga. Egentligen är det väl inget konstigt? Det är ju ingen vettig människa som skulle klappa en okänd hund utan att fråga eller låna ut sin bil till vem som helst.

Jag vill bara ge en trygghet till min nyfödda son och själv landa i min nya roll i lugn och ro.

Jaha..nu når väl inte det här fram till rätt folk ändå, men jag fick åtminstonne skriva av mig lite.