God Jul

Tomten kom och skrämde livet ur barnet. Men det kanske inte var så konstigt med den där läskiga masken...

Jag måste ändå säga att sonen kommit lindrigt undan med sina vattkoppar.

Jämfört med hur man tydligen kan se ut.

Jo men visst

Ja men det är klart han ska få vattkoppar NU.

Självklart!

Ah mäh?

Men vart e du nu rå? Nu har ju 50% av min sysselsättning försvunnit..

Ingen fara på taket

Nu är vi utskrivna från sjukhuset.

Lilleman vinglar på som en liten glad fyllgubbe, men man har uteslutit alla farliga sjukdomar och det är ju skönt.
Som jag förstår det är det med stor sannolikhet nån virus i hjärnan och det ska bota sig själv.

Helgen som gick

Det här blir ett långt inlägg. Det innehåller ingen humor heller, bara så ni vet.

I Torsdags ringer dom från dagis och säger att barnet var hängigt och hade kräkts.
Jaha, igen..tänker jag och skickar morfar för att hämta.

När jag kommer för att hämta honom och frågar hur det är, är morfar blek och säger:
Inte så bra.

Helt plötsligt kan barnet inte gå, stå eller sitta. Huvudet faller som en tung sten. När han sitter ramlar han åt alla håll. Balansen är helt ur funktion. Det kändes som slöseri med tiden att ringa sjukvårdsrådgivningen, så vi åkte in direkt.

Mamma möter upp mig på Sachska akuten. Den här gången behövde vi inte sitta i nått väntrum. Det blev full uppslutning direkt.
Läkaren undersökte och kunde se något i örat, men var inte säker. Öroninflammation i innerörat, trodde man. Det måste opereras, trodde man också.
Så det blev till att fara till Karolinska öronspecialisten istället.

Öronspecialisten gräver i barnets öron nästan 30 minuter innan hon ser var. Barnet var helt förskräckt.
Phu, tänke jag. Det verkar ju logiskt, öron-balans. Klart det är det! Så vi får ett rum och väntar på operation.
Stackars barnet som varken får äta eller dricka är inte speciellt glad. Han ligger i mitt knä och somnar från och till, livrädd när huvudet helt plötsligt faller bakåt.

Öronkliniken på KS, tillhör inte Astrid Lindgrens barnsjukhus. Och det märktes. Sköterskorna där var ju inte direkt några barnpedagoger. En av dom kom in och drog bort bedövningsplåstret han hade i båda armvecken, när han sov (mm han blev ledsen och jag blev arg).
-men skulle ni inte sätta en infart, undrade jag.
-ja, men dom får göra det på operation, muttrar surtanten.
-men ska han inte få dropp, sa jag (för det hade alla sagt till mig)
-Äh, det måste han inte.

När jag precis somnat kom dom och hämtade oss och rullade ner oss till barnsjukhuset (tack o lov). Operationspersonalen blev måttligt roade när han varken hade dropp eller någon infart. Surtanten hade påstått att hon inte kunde sätta nål på honom eftersom han blev sååå arg. Som om hon hade försökt över huvudtaget!

Efter att ha stuckit barnet i båda armvecken, satt tillslut nålen som den skulle. Allt var färdigt, barnet låg på operationsbordet och alla maskiner var påslagna. Narkosläkaren kommer in och säger:
-Vi är hemskt ledsna, det har kommit in ett akutfall. Vi kan inte söva honom nu.

Visst, man förstår ju att sånt kan hända. Men som mamma är det liksom inget man vill ska hända sitt barn. Han var redan tillräckligt stressad som det var. Men så blev det, och vi fick vi vänta lite till. Kl. 1 opererades han och allt gick bra. Dom tömte båda öronen på vätska, men hittade ingen inflammation.

Barnet sov bara 30 minuter på uppvaket och vaknade skrikande med ett ryck! Jag försökte brotta ner honom och få honom att somna om, men det gick inte. Sköterskorna kom ut och frågade om han ville ha en piggelin.
-Vill du ha glass, fråga jag.
Barnet blev helt tyst och sa
-JA

Han slukade piggelinen på 1 minut och drack ett stort glas saft, sen hann han precis somna om när surtanten kom tillbaka för att hämta oss. Pedagog som hon var (not) väckte hon barnet och sa till mig att jag måste hjälpa till och köra sängen annars måste jag ringa vaktmästaren. Då ligger jag och tröstar barnet. Barnsjuksköterskorna som tidigare såg hur jag fått brottas med honom kom till undsättning och hjälpte till och rullade upp oss på avdelningen igen.

Vi somnade kl 4. Klockan 8 kom de ronden in med överläkaren. Dom sa att hans balansproblem inte berodde på öronen! Hade det varit en infektion hade man kunnat härleda problemet dit, men det var det inte.

Så tillbaka till Sachska barnsjukhuset... Nålen hade såklart trillat ur läge, så man fick efter stor möda sätta en ny. Nu börjar läkarna bli lite oroliga för hans balans. En datomografi skulle omgående göras för att utesluta tumör.
Ja vad bra, tänkte jag. Det är ju skönt att veta att det inte är nått sånt. För det skulle det ju såklart inte vara.
Om röntgen inte visade något skulle dom gå vidare med ett ryggmärgsprov. Båda undersökningarna krävde sövning. Jag, som inte var så pigg på att dom skulle söva barnet två gånger till inom loppet av 12 timmar försökte få dom att samordna det där på nått sätt. Men si di gick inte.

Man får som förälder vara med när dom söver barnet. Det är inte så trevligt att se när ens barn säckar ihop som ett lik, men Narkospersonalen är oftast ypperligt proffsiga. Barnet ligger på operationbordet och direkt när barnet slappnar av, leder som bort en.

Men den här var lite annorlunda. Barnet satt i mitt knä och narkosläkarna var lite stressade över att han led så mycket så dom sövde honom där. Han säckade ihop som en säck potatis i mitt knä. Narkosläkaren lyfte upp honom bakifrån så jag kunde se hur hans huvud hängde och slängde, sedan fick jag gå ut.

Då slog det mig. Men tänk om dom kommer ut och säger att det faktiskt är en tumör! Hur fan ska man hantera det? Väntan blev olidlig. Min mamma som varit med hela tiden förrutom på nätterna, fick vara med på uppvaket. Det var ju fjärde gången för mig, så jag har kanske blivit lite härdad. Det var första gången för henne, hon var inte härdad.

Den här gången hade dom sövt honom lite hårdare. Så när han vaknade efter en timme sluddrade han som en berusad och fnittrade lite. Sen somnade han om.

Tillslut fick vi komma upp på avdelningen och en läkare kom in och sa att bilderna var helt normala! Dessvärre hade han inte kissat efter sövningen och man befarade att urinblåsan skulle spricka. Tydligen kan det bli så att man inte känner att man måste kissa. Så då skulle dom tömma honom. Jag som började bli lätt trött och inte hade någon större lust att se fler ingrepp på barnet gjorde allt för att han skulle kissa. Duschade, lät vatten rinna, springa naken, sätta kallt på..men icke. Så kom dom in och då sprakade det i blöjan, lite av varje sort.

Nyduschad så hade barnet kvicknat till och helt plötsligt fått för sig att han skulle gå och springa. Bara det att det funkade inte alls, han for ju som spö i backen när han försökte. I tre timmar sprang jag och höll i honom så han skulle få bränna av sig lite energi.

Klockan 24 somnade vi.

Lördag morgon så ville barnet gå mer och det fick han när jag höll honom i handen. På Lördag eftermiddag kom barnets pappa, då kunde barnet gå lite utan stöd. Lördag kväll kunde barnet gå själv, men vinklade fortfarande.
Eftersom barnet blivit bättre avvaktar man med ryggmärgsprovet. Man tror istället på ett virus som angripit lillhjärnan. Inget farligt och inget man gör något åt, så länge läkningen går åt rätt håll.

Söndag morgon fick vi besked att vi får åka hem på permission. Läkarna är dock lite bekymrade eftersom han går märkligt med höger ben. Han vinklar förstås också så det blir till att ha hjälm ett tag. Min teori är att han kompenserar balansförlusten med att gå konstigt, men läkarna vill göra en magnetröntgen om det inte blir bra snart. Magnetröntgen visar tydligen mer än en datomografi. Jag hoppas vi slipper det eftersom han måste sövas igen. Samtidigt vore det ju skönt att verkligen få bekräftat att det inte är något farligt.

Japp, det var vår helg. Lite halvjobbigt men det verkar gå bra. Tack gode gud för min mamma, jag hade aldrig klarat det utan henne.

En dag på tunnelbanan...

...överhörde jag en konversation mellan en mamma och hennes 7 (?) åriga son.

-Mamma...varför stannar tunnelbanan ibland i tunnlarna?
-eh...jaaa....det kanske är någon som hoppat framför tåget?!
-WWWAAAaa?!
-Ja, en del gör det och då måste ju tåget stanna så dom kan ta bort kroppen.
-...
-Ja, du vet ambulansmännen och brandmännen måste ju ta bort kroppen innan tågen får åka igen.
-"darrande underläpp"
-Tänk dom som kör tåget, det kan ju inte vara så kul. Dom får nog gå i terapi sen, i flera år.