Here we go again..
Jag kände mig faktiskt någolunda stabil när jag skulle trava in på den första utvärderingen på det lokala pskykiatriska kliniken.
Ingången var fördragen med persienner.
Jag antar att det var för att man inte skulle kunna se vilka tokstollar som satt i väntrummet. Då kände jag mig riktigt riktigt sjuk.
En kasettbandspelare från 80-talet, högtidligt och symetriskt placerad mellan två växter, spelade munter dragspelsmusik a´la Bosse Larsson i väntrummet.
Det kan ju inte vara en slump? Det måste ju varit någon som tänkt strategiskt?
-Jo, men dragspelsmusik gör väl alla glada? Tänk vad många patienter som vi inte ens kommer att behöva behandla. Dom blir ju friska direkt i väntrummet!
Väl inne hos utredaren föll mitt stabila-jag. Det är bra att dom har näsdukar där inne. Jag hade inte alls tänkt att börja böla. Jag hade tänkt att lungt och vuxen förklara mitt problem. Men nä.
Att gå till en psykolog är som att gå på begravning. Man gråter. Skit i samma vem som dött.
1 Comments:
Finns det nåt deppigare eller sjavigare än trasiga persienner?
Skicka en kommentar
<< Home