Världens ensammaste mamma

Jag har nästan genomlidigt min första dag som ensamstående mamma. Ensamstående med betoning på ensam. Jag har bara spytt två gånger, så det har väl gått rätt bra.
Det kanske inte är någon skillnad utåt, bortsätt från att all potentiell chans på avlastning försvann.

Men inåt..där är det krasat, södertrampat och kastat åt vargarna. Hjärnan är inbäddad i glasfiber och kroppen befinner sig i chock. Verkligheten känns overklig och dimmig.
Jag har nog inte riktigt förstått än och lika bra är väl det annars hade jag väl bott med huvudet djupt ner i toaletten.

Nackdelen är att jag fortfarande hoppas. Hoppas, som jag gjort i alla år, att allt ska bli bra.

Jag skulle behöva lite hejjarop just nu.