Av någon anledning så är minnen från Neonataltiden starkare än vanligt just nu. Oftast förnippas de med en känsla av obehag, maktlöshet, chock och förvirring.
Jag drömmer konstiga drömmar där jag får akutsnittas med mitt andra barn tre månader för tidigt. Det barnet är inte friskt.
När man vaknar är man så himla tacksam för att det gått så bra med det "verkliga" barnet.
Att han är en stark, glad, söt och frisk pojke, trots allt vi gått igenom.
4 Comments:
Den amatörpsykologiska analysen lyder:
det har snart gått ett år, den värsta krisen är över och du har nu börjat slappna av lite och då kommer tankarna.
Nämen, tänka sig. Vi hade samma amatörpsykologiska analys.
Vi borde skola om båda två.
Passa på å njut...
Verkligen, shit vad tiden går. Jag kan förstå att man saknar den här tiden.
Skicka en kommentar
<< Home