Dr feelgood

Dom människor jag träffar, träffar jag på arbetet eller på väg till arbetet. Folket på tunnelbanan kan ju knappast se tråkigare ut och folket på jobbet stirrar mest in i sina dataskärmar.

Så hur stor är sannolikheten att jag träffar någon vuxen som jag vill knyta band till? Inte för att jag är speciellt mottaglig just nu, men när jag blir, vore det kanske trevligt.

Så kom jag på en tredje kategori människor jag stöter ihop med då och då, läkare.
Läkare borde väl vara sympatiska och ödmjuka personer? Fortsätter det som det gjort senaste tiden borde till och med sannolikheten vara rätt stor att det blir en läkare, väl? En läkare boende hos sig måste ju dessutom vara ett kap för min son, då slipper vi ju åka till sjukhus!

Iallafall så var den senaste läkare vi träffade ett kap. Sonens återbesök hos neurologen. Jag var naiv nog att tro, att dom skulle fria sonen från konstiga sjukdommar, men ack så fel jag hade. Eftersom han fortfarande svajar en del så blir det vidare utredning, sövningar och ryggmärgsprov. Jag är inte orolig än, utan det känns fansiskt med skönt att dom verkligen kollar upp allt, så dom inte missar något. Däremot hade jag gärna utstått undersökningarna istället för min stackars son, som inte längre är speciellt förtjust i läkare.

Sen hittade dom vätska i öronen igen. Jag glömde fråga om dom ska göra något åt det. Jag kanske ska ringa och fråga...