Gråa hårstrån

När jag vaknade imorse upptäckte jag en ny samling gråa hårstrån. Alltså, gråa hårstrån har jag haft lite här och var sedan länge, men endast en ansamling. Nu har jag två.

Vi kom hem igår kväll! Jag känner mig som en ny människa.

Dåligt har man ju mått lite då och då, men jag brukar säga att jag, hur dåligt jag än skulle må, aldrig aldrig med flit skulle skada mig själv. Men senast i förrgår funderade jag på olika sätt jag kunde ta livet av mig om något hemskt skulle inträffa.

Jag fick hålla honom i handen när narkosen lades. Sköterskorna stod bredvid med näsdukar i högsta hugg, och försäkrade mig att alla föräldrar grät då deras barn sövdes.
Efter två timmer kom läkaren till väntrummet och sa att allt gått bra och att lillkillen var på uppvaket och att vi fick träffa honom! Anspänningarna släppte och jag rasade ihop på golvet som en krattad lövhög i höstregnet. Han levde!

Han fick ligga på intensiven efteråt då risken för apné är stor på prematurer. Jag knölade ihop mig i en soffa bredvid.
Men min pojke är stark, så stark och frisk att de inte behövde behålla honom på intensiven i de 24 timmar som var sagt, så vi kom upp på avdelningen redan morgonen därpå.

Nu är vi hemma. Han har ont så klart, och det är jobbigt att maktlös se på, men han kommer att repa sig! Om tre år ska han brottas, busa och reta gallfeber på mina vänner och mina nära och kära.