På fikarasten satt jag med en kopp kaffe vilades på magen. Lilleputt la in en karatespark rakt ut, så kaffet skvalpade ut. Jag kunde inte låte bli att skratta lite.

Jag är kanske inte lika vettskrämd längre. Vettskrämd är jag, bara inte lika mycket som förrut...
tror jag iallafall.

Det känns märkligt och underligt, men jag skulle inte vilja vara utan det. Faktiskt.