Självförtroendesvacka..

..eller en svacka kanske det inte är, snarare något konstant som ibland blir värre.

Just nu är det värre.

Det spelar liksom ingen roll hur många luncher man äter med kungen eller hur många priser man får. För det första var det ju tack vare någon annan som man lyckades med det och sedan leder det ju ingenstans iallafall.

Att hamna i arkivet på någon institution var liksom inte min intention när jag slet mitt hår 4 år på universitetet. Men faktum är att jag inte har en aning om vad jag skulle vilja göra istället. Det finns liksom inget jobb jag verkligen brinner för.
Forska på vithajar eller delfiner känns lite långt borta just nu..

men ryck upp mig, kom igen, det är bara jag som har ansvar över mitt eget liv, det är bara jag som kan förändra det. Men hur gör man då om man känner sig fullkomligt handlingsförlamad? Just nu är jag i något läge där inte ens kan komma på hur man gör när man ska måla väggarna i lägenheten.

Jag skulle vilja att min skyddsängel kom ner på jorden ett tag och talade om för mig ordagrant hur jag ska leva mitt liv. –Här..varsågod..jag doppar penseln i färgen och håller din arm medan penseln dras upp och ner längs väggen.

Min enda intelligenta konversation just nu är med en 8-månaders bäbis. Det kanske går bra för mig men inte för bäbisen. Vid blotta åsynen av en annan människa än sin mamma skiner han upp som en sol, han kräver alltså lite mer intelligens än det han får från sin mamma.

Det underlättar ju inte heller att man lever under vad som anses vara existensminimum.
Nu visste jag förstås att jag inte skulle bli stenrik av föräldrapenningen men jag trodde nog att jag skulle börja kunna tjäna pengar igen när bäbisen blir dagisbarn, men icke. I dagens samhälle måste man vara två för att få det att gå ihop. Hur gör folk?

Sinnesstämningen kan ju också påverkas av den mööööörka månaden och det faktum att jag inte varit på solsemester sedan…eh…år 2000! Jag som alltid trodde att jag skulle vara en globetrotter och njuta av det som föll dagen i anda.

Det är väl bara att erkänna att man blev en medelmåtta Svensson tillslut, något som man fasat sedan barndomen. Mer speciell än så, blev man inte.

Nu ska jag byta en till bajsblöja – the story of my life.