Acceptans

Varför är det så jobbigt med förändringar?

Vissa saker är man ju bara tvungen att acceptera. Det hjälper ju inte att sätta på skygglappar och lossas som det regnar när det faktiskt kommer att hända.
OM man lyckas acceptera det innan det händer kanske man slipper drabbas av den stora chocken när det väl händer? (som man visserligen redan lider av, men det kan ju bli värre?).

Efter 5 månader lossas jag fortfarande som det inte finns, eller att det kommer att hända. Klär mig lite pösigt, säger inget etc. På konferensen tackade jag glatt ja till diverse jobberbjudande som kanske blir aktuella i april (att jag förmodligen kommer att ha annat att göra i april, det tänker jag inte på).
Det bästa är kanske när man (som alla andra) tar det där glaset vin/champange och håller det i handen när man minglar runt (efter bästa förmåga), för att spilla ut lite pö om pö i blomkrukan (så att det ser ut som man dricker). Det är nog jättebra för acceptansen..

Efter 3 ultraljd, hjärtljudslyssning och ok från fostervattenprov borde man väl fatta vad som finns och förmodligen också kommer att titta ut? Dessutom vet jag nu vilken sort det kommer att bli.. Men näe.

Det kanske hjälper om man säger det? Jag ska bli mmmmm (eh) maaa (äh) maaaaaam (va fan). Näe det går inte! Imorgon kanske.